Nordisk Klaverforum i Köpenhamn 2010
Första dagen onsdag 17.11.2010
Tyvärr missade jag öppningskonserten. Det berodde på att jag var sen och taxichauffören inte visste att musikhögskolan flyttat. Det började med:
Masterclass Juhani Lagerspetz
En dansk studerande spelar Schumanns Carnaval
Mina intryck:
Lite tråkigt, men blev bättre så småningom. Helt ok. Själv har jag aldrig riktigt kommit in i Schumanns musik, så det kanske är jag som är överdrivet kritisk. Han spelar lite för snabbt och saker är inte tillräckligt tydliga. Han kommer ändå inte av sig, utan ger intryck av att ha övat ordentligt och behärskar texten ganska bra. Resultatet är ändå lite tråkigt.
Vad Juhani Lagerspetz säger om det hela: (vad jag minns, skriver det här först följande dag)
Lagerspetz börjar med att tala lite allmänt om Carnaval. Han framhåller att det är viktigt att känna till karaktärerna som Schumann använder sig av, men går inte närmare in på dem eftersom studeranden i fråga redan känner till dem. Han talar också om hur just det här stycket är jämfört med andra stycken av Schumann. Tyvärr minns jag inte vad han sade om det idag. Vad jag minns talade han mest om vad som står i noterna, och bad den danska studeranden spela det mera exakt.
Andra instruktioner:
-Mera fantasi och frihet i stycket som helhet.
-Första satsen mera som en lång båge.
-Ett jämnt tempo hjälper för att hålla linjen. Också i de senare satserna.
Mitt allmänna intryck av lektionen:
Lagerspetz fokuserar på texten. Det är bra, eftersom det betyder respekt för tonsättaren. Han tänker inte på att det är en masterclass utan ger snarare en vanlig pianolektion åt den danske studeranden. Det är bra ur studerandens synvinkel, eftersom han får maximalt ut av lektionen på det sättet. Tyvärr är den sortens undervisning inte så givande att följa med.
En svensk studerande spelar Chopins första Scherzo
Mina intryck:
Snabbt och flytande, men ganska ytlig kontakt med klaviaturen. Rätt svag dynamik hela tiden. Ställvis fina detaljer och intressant frasering. Kanske lite oroligt.
Vad Juhani Lagerspetz säger om det hela: (vad jag minns, skriver det här först följande dag)
Med alla elever gör Lagerspetz på samma sätt. Han hör igenom stycket och börjar sedan gå igenom stycket från början till slut och rättar till saker där studeranden inte har gjort som det anges i noterna. Studeranden spelar små passager ur stycket och Lagerspetz justerar de passagerna så att de blir lite bättre. Eller åtminstone mera i enlighet med notbilden. Så gör han också med den svenska studeranden. Han börjar med att ge kritik om dynamiken. Enligt Lagerspetz har studeranden en för liten dynamisk ambitus. Han kunde ta bättre i när det är fortissimo och forte fortissimo. Den poängen håller jag med om. Lagerspetz jämför Scherzots karaktär med en storm för att inspirera den svenska studeranden att göra större dynamiska skillnader.
Andra instruktioner:
-Lite pedal på snabba passager som skall göras starkare.
-Lyssna på vänstra handens stämma, som är mindre virtuos.
-Gör subito forte (plötsligt starkt) på det dramatiska ackordet.
Mitt allmänna intryck av lektionen:
Lagerspetz fokuserar på de i min mening viktigaste bristerna i den svenska studerandens spel, nämligen dynamiken och fokusen på mindre virtuosa stämmor. Han är hjälpsam och vänlig vilket säkert kan hjälpa den svenska studeranden med att fortsätta jobba. När jag senare talar med den svenska studeranden är han mycket nöjd med sin lektion.
En dansk studerande spelar en Nocturne av Chopin. Jag minns inte nummer och opus, tyvärr.
Mina intryck:
Hon spelar något vertikalt. Hela tiden sostenuto, går aldrig framåt. Hon har vacker klang. Antagligen beror det på att hon använder kroppen på ett flexibelt och bra sätt. Legatot håller inte i stegringen i klimaxdelen. Det beror antagligen på att hon inte lyssnar på melodin utan fokuserar på de virtuosa figurerna i basen.
Vad Juhani Lagerspetz säger om det hela: (Det här antecknade jag direkt på datorn under lektionens gång)
Lagerspetz och studeranden diskuterar hur det är uppbyggt, men jag hör inte vad de säger. Säkert en bra idé ändå att börja med att gå igenom helheten lite. Då kan de se om de är överens om hur stycket är uppbyggt. Det händer också ofta att studeranden inte har någon vettig bild av helheten överhuvudtaget och då är det förnuftigt att börja arbeta med det.
Andra instruktioner:
-Tempot är bra, men tänk mer på linjen.
-Hålla tempot rörligt.
-3 lager, bas, ackord, melodi. Söka balansen utgående från basen, bättre balans i ackordet.
-Chopins tanke om att ackompanjemanget håller tempot stadigt. MEN! melodin är solist som inverkar på ackompanjemanget.
-Basens rörelse för snabb i sextondels noten.
-Exakt timing.
-Mera flexibilitet i tempot. Gå framåt och stanna upp ställvis.
-Speaking, parlando ibland.
- Ackompanjemanget har fjärdedelsnot följt av fjärdedelspaus. Trots att det är pedal skall det märkas.
-Durpartiet som en koral. Avlägset. Lugnt. Koralpartiet utan solosopran utan med en jämnare klang mellan stämmorna
-När oktaverna kommer i stegringen kan de vara mera diskreta och döljda till en början.
-Som en storm
-Lite tekniska råd för oktaverna. Impuls på var tredje och avslappning mellan dem.
-I avslutande partiet samma sak med oktaverna. Inte samma impuls på dem alla.
Övergången?
-Lätt pedal för att undvika att det blir för skrälligt med de upprepade ackorden.
Bra spelat i slutet. Juhani blir överraskad, eftersom han hade tänkt hjälpa till med det stället, eftersom det ofta är svårt, men det är det tydligen inte i det här fallet.
-Förbered det stora fortissimot med lite tid. Av harmoniska orsaker.
-Lyssna på melodin, vad betyder det när melodin blir ensam utan utsmyckningar? (Den här poängen missförstod jag säkert, eftersom melodin inte blir ensam)
-En smidigare övergång före solopartiet. Orkestern klingar ännu en liten stund. I praktiken med hjälp av att hålla pedalen en stund. Också som avrundning när solot avslutas.
-Slut ackordet. Lyfta händerna långsamt först och sedan pedalen upp långsamt så att det inte blir för abrupt. Det samma gäller också en del passager i wienklassisk musik.
Mitt allmänna intryck av lektionen:
Roligt att igen vara överens med Lagerspetz. Han arbetar igen med precis de sakerna som jag också upplevde att saknades när studeranden spelade.
En finsk studerande spelar Schumanns Novellette.
Jag kände inte igen stycket men frågade henne efteråt. Här har jag också antecknat under lektionens gång.
Mina intryck:
Den finska studerandens stycke: Väldigt övertygande. Är det Schumann? En hård mental spänning, men fysiskt avslappnat spel med fin klang, bra linjer och träffande karaktärer. Oftast är det för lite spänning i känslan och för mycket spänning i kroppen. Skönt att för en gångs skull höra motsatsen. Känslan är kanske ändå lite FÖR tragisk. Man kan aldrig slappna av. Ändå klart överlägsen de andra som spelat idag. Lagren alldeles suveränt kontrollerat utan att skada linjen. Underlig musik. Antagligen Schumann, eftersom det känns så meningslöst (OBS! Jag upplevde inte att det var hennes fel. Jag förstår bara inte Schumann). MYCKET bra spelat.
Vad Juhani Lagerspetz säger om det hela:
Lagerspetz börjar med att konstatera att stycket är svårt. Det är inte en speciellt intressant iakttagelse, men det är tyvärr något pianister och istrumentalister i allmänhet gör ganska ofta. Vi konstaterar att något är krävande. Vi visar besvärliga passager ur våra noter. Vi ber varandra om sympati för det hårda arbete vi måste göra. Det är inte intressant, men är antagligen en nödvändighet, eftersom det alltid skall talas om vad som är krävande. Lyckligtvis talar vi inte om sådana saker med folk som inte är instrumentalister själva.
Andra instruktioner:
-Tydlig skillnad när det är med pedal och när det inte är det.
-Andra satsen: accenterna tydligt fram både i staccatofigurerna och i "klockan".
-Tredje "Lustig" inte för snabbt, mera av den rytmiska karaktären.
Sen går de in på teknik. Antagligen i onödan. Den finska studeranden har en god teknik och vet hur hon övar. Lagerspetz har antagligen bara inte så mycket att kritisera.
Intressant nog så spelar den finska studeranden sämre när hon spelar små delar under masterclassen. Antagligen bygger hennes teknik på stora helheter och djup koncentration, vilket säkert är bra. På vanliga konserter behöver man ju aldrig spela enstaka passager flera gånger ryckta ur sitt sammanhang.
Flera instruktioner:
-Melodin sempre espressivo.
-Hemioler tydligt
-Skapa inte bågar där de inte är skrivna.
-Skarpare dissonanser.
-Hemiolerna snarare tillbakalutat än framåt. (hemioler är en slags taktförskutning)
-Misterioso.
-Gör invecklade harmoniproggressioner tydliga.
-Lyssna på alla toner i ackordet. Det var motiverat att be den svenska studeranden göra det, men i den finska studerandens fall är det kanske bara för att ha något att säga. Alla lärare har väl sin agenda med saker de tycker att är väldigt viktigt att påpeka för studeranden i största allmänhet. Dessa saker upprepar de också när det inte nödvändigtvis behövs, lite för säkerhets skull.
Mitt allmänna intryck av lektionen:
Det var inte så intressant att följa med lektionen av den trevliga anledningen att den finska studeranden spelade så fruktansvärt bra att det inte fanns något speciellt meningsfullt att tillägga. Man kan ju inte hjälpa dem som inte behöver hjälp.
Sedan följer lite studerandekonserter. Jag missar den första eftersom jag tar en lång lunch. Det är ändå trevligare att ta det lugnt och missa ett och annat jämfört med att stressa och hinna se allt.
Onsdag den 17.11. 2010
Unge Talenter -koncert med Jakob Alsgaard Bahr och Jonathan Siahaan.
Av de två första pianisterna i konsertserien Unge Talenter hörde jag bara Jonathan Siahaan.
Hans program var följande:
R. Schumann/F.Liszt
Widmung
R. Schumann
Faschingschwank aus Wien op. 26
Nr. 2 Romanze
Nr. 4 Intermezzo
Nr. 5 Finale
F. Liszt:
Sonat i h-mol
Om programvalet:
Alla måste spela Schumann i konsertserien och Jonathan Siahaan eller hans lärare hade gjort ett mycket bra program. Det var en mycket god idé att börja med ett arrangemang av en Schumannsång av Liszt och avsluta med Liszt med lite Schumann i mitten. Jag uppskattar det symmetriska tänkandet. Styckena som framfördes var också bra kompositioner i allmänhet. Liszts sonat är dessutom en riktig klassiker som publiken på en liten pianofestival säkert såg fram emot att få höra.
Framförandet:
Det är inte meningsfullt att gå igenom framförandet stycke för stycke eftersom intrycket jag fick av konserten och pianisten var samma under hela konserten. Tyvärr var det inte ett gott intryck som helhet. Många saker var alldeles suveränt bra på plats och det kunde ha blivit en mycket bra konsert om inte en del andra saker hade totalförstört hela konserten. Jag börjar med det positiva, för det var sannerligen mycket positivt i Jonathan Siahaans pianism och intrycket han gav i allmänhet.
De yttre faktorerna som klädsel, gångstil och gester bidrar starkt till det intryck vi får av en konstnär. Dessa var på en sällsynt hög nivå och man kan bara hoppas att flera andra pianister skulle ta efter Siahaans exempel. Han var lämpligt välklädd i en för kvällen passande smoking. Han gick rak i ryggen och självsäker till scenen och såg disciplinerad och fokuserad ut. Han väckte kort sagt redan positiva förväntningar med sin habitus. Medan han spelade hade han också sin kropp under kontroll och gjorde precis lämpligt mycket gester under konsertens lopp.
Allt för ofta får man en vag känsla av panik när man hör dagens unga pianister. Man anar att de har det svårt där de sitter och försöker spela. De vänder och vrider sig i genans och grimaserar fult när de spelar något enstaka fel. Jag säger något enstaka fel eftersom det sällan finns någon egentlig anledning för dessa unga konstnärer att se så fruktansvärt missanpassade och lidande ut. Ofta harmar de sig över felslag och är rädda för att tappa bort sig, men det hela låter ändå väl kontrollerat, så hela gestiken känns väldigt malplacerad. Så var alltså inte fallet hos Jonathan Siahaan och det var skönt.
Detta sagt om de ofta underskattade yttre faktorerna.
En annan positiv sak var Siahaans sinne för att bygga linjer. Han spelade osentimentalt, rent och klart. Fraserna höll och tempot håll också. Jag fick intrycket, utan att känna till verken speciellt bra, att han hade läst sina noter och övat bra. Allt var rätt bra under kontroll. Han kom i och för sig av sig lite på några ställen i sonaten av Liszt, men inte så mycket att det skulle ha stört avsevärt.
Varför var det då inte en lyckad konsert när han spelade så bra linjer, kunde allting så bra och dessutom uppträdde på ett mycket bra och förtroendeingivande sätt?
Tyvärr krävs det att alla faktorer skall var på plats för att konserten skall ge ett gott intryck. Det som saknades var något man kallar för klang.
Om vi föreställer oss att tretton eller fjorton professionella kazoospelare skulle framföra kvällens program, skulle det antagligen inte ge ett speciellt gott intryck. En kazoo är ett instrument som låter lite som när man blåser på smörpapper genom en kam, och är populärt bland småbarn och mindre populärt bland deras föräldrar. Kazooister låter hemskt oberoende hur bra de skulle tolka musiken och hur fint de var klädda. Inte ens fast programmet skulle vara perfekt inövat och fraserna musikaliska skulle det ge ett gott intryck.
Siahaan lät för all del inte som en kazoo, utan jag spetsade bara lite till det. Men faktum kvarstår att hans klang lämnade mycket att önska. Och det var speciellt tragiskt att han spelade med en så dålig klang, med tanke på hur suveränt han behärskade de andra faktorerna. Vi kan tänka positivt och hoppas att han får en bättre klang under årens gång, men hans framtida egenskaper hjälper oss tyvärr inte när vi lyssnar på honom idag.
På kvällen var det ännu någon konsert, men jag kände att jag hade hört tillräckligt pianomusik för dagen. Dessutom måste jag öva lite för att
Mera om torsdagens program med bl.a. föreläsning av Brendel lite senare, när jag har hunnit skriva något om det.
RSS Feed