Text från programbladet till uruppförandet.


Uruppförande av mina Transetyder för piano 26.5.2011

Något om de tolv etyderna som helhet.

När jag spelade Chopins tolv etyder som bildar hans opus 10 upplevde jag att de hörde ihop som en organisk helhet. Tonarterna och karaktärerna i etyderna passade mycket väl ihop med de följande och/eller de föregående etyderna.

Senare när jag skrev mina etyder ville jag också ha ett slags konsekvent utveckling från början till slut. I ett rätt så tidigt skede fick jag idén att det skulle bli flera toner som användes för varje etyd. För att göra etyderna också till något av en etyd för mig som kompositör, kom jag fram till något rätt radikalt. Jag skulle börja med att använda bara en enda ton och ändå försöka göra intressant musik.

I den första etyden använder jag bara tonen G. I den andra använder jag tonerna G och Fiss, i den tredje tonerna G, Fiss och E vilket då ger mig ett slags tonarter. Eftersom det finns tolv toner tänkte att det skulle vara logiskt att skriva tolv etyder, så att jag för varje ny etyd använder ännu en ton. I den sista etyden använder jag alla tolv toner. För att göra det här ”tonartssystemet” tydligt för mig själv och de som eventuellt skulle läsa noterna och analysera vad jag gjort, bestämde jag mig för att den sista etyden skulle bli en fuga baserat på ett tolvtonstema. Temat är en melodi som bildas när man sätter varje ny ton som kommer till under verkets gång i rad. Raden i sin helhet blir då:

G, Fiss, E, H, C, D, Ess, F, Ass, Dess, Aiss, A.

Det hela är mycket komplicerat. Att skriva mycket komplicerat är kanske typiskt för unga tonsättare. Jag ville väl visa för mig själv att jag klarade av det. Förhoppningsvis så låter musiken ändå inte bara komplicerad, utan kan väcka känslor av olika slag hos lyssnaren. Ett slags ledstjärna för arbetet med de senare versionerna av etyderna har varit att göra saker enkla, så att lyssnaren på något plan kan förstå vad som händer.

Något om de inofficiella namnen på etyderna och om etyderna var för sig.

Transetyd 1 ”G-krafter”

G-krafter syftar dels på att den enda tonen används i stycket är G, dels som ett slags egocentriskt skämt (första bokstaven i Gustav) och dels på känslan av G-krafter. ”G-krafter eller accelerationskrafter, används för att utrycka de belastningar som en person eller ett föremål utsätts för vid acceleration” -Wikipedia. Tanken är att det först inte händer nästan nånting alls och sedan så småningom händer mera. Rytmerna i stycket skall också gärna ha ett visst drag.

Transetyd 2 ”Shejka med Shejken!”

I den andra etyden använder jag tonerna G och Fiss. Etyden är långsammare än den första och jag har gjort mitt bästa för att få den att svänga. När det ”svänger”, så får man lust att dansa och därav Shejka. Shejken kom jag att tänka på eftersom tonerna G och Fiss bildar en liten sekund, och det intervallet användes i västerländsk konstmusik under 1800- och 1900-talet när musiker ville ge lite ”orientalisk” krydda. Man förstod kanske inte lika väl som idag hur indiska och arabiska skalor fungerar. ”Shejken” är alltså lite humoristisk orientalism.

Transetyd 3 ”Nazgûl”

I den tredje etyden lägger jag till tonen E. Då får jag E, Fiss, G, vilket är början på en vanlig e-moll skala. Jag har i mång år drömt om att skriva något hårt. Den musik jag spelat är nästan alltid förfinad och intelligent. Därför är det skönt att få skriva något som kontrasterar till det vanliga. Fullt ös helt enkelt. Hårt, snabbt och brutalt - eller så brutalt som det nu blir när det är en klassisk pianist på scenen. Nazgûl syftar på mörka farliga ryttare från det mörka farliga landet Mordor i den klassiska trilogin Sagan om ringen av Tolkien. I ett tidigare skede hade jag en lite ridande rytm och ett tidigt arbetsnamn var faktiskt ”koppeti-koppeti-koppeti-Iihaahaa” men Nazgûl låter nog mycket mera skrämmande.

Transetyd 4 ”The Adventures of Thor on the ebony and ivory”

Tonen H tillkommer. Thor syftar på asaguden Tor, som var vår åskgud. Åska förekommer ställvis i basens hårda rytmer. Ebony and ivory betyder ebenholts och elfenben och syftar naturligtvis på att det är ett verk för piano. Tangenterna tillverkades tidigare av de materialen. Hela namnet kom jag på när jag under projektets gång lyssnade på techno och saker anknytna till DJ-kulturen. En gammal klassiker har ett så invecklat namn som ”The Adventures of Grandmaster Flash on the Wheels of Steel”. Wheels of Steel syftar då på de två skivspelarna som en DJ använder när han eller hon mixar.

Transetyd 5 ”Lintukieli”

Den femte etyden är den första som klingar lite mera som dur än som moll. Jag lade till tonen C och fick då en C-lydisk skala utan D och A. Alltså tonerna C, E, Fiss, G och H. Namnet är finska och betyder fågelspråk. För att hålla uppe humöret under en lång arbetsprocess har jag namn som innehåller lite humor. Lintukieli kan också översättas till fågelsträng och är en term som används i Suzukipedagogiken när man undervisar violin. Det är den höga E-strängen som man kan spela höga ”fågelmelodier” med. Den femte etyden spelas till stora delar högt uppe i diskanten. Jag har också försökt återskapa ett slags dialog mellan två fåglar som sedan bildar en rytmiskt ostinato.

Transetyd 6 ”Happy Hardcore!”

Tillbaka i nästan samma ”tonart” som jag använde i den tredje etyden. Nu har jag tillfört tonen D.

När jag skrev den sjätte etyden började jag bli trött på att göra så invecklad musik. I det arbetsskedet var de fem första etyderna mycket invecklade.

Den första etyden går till fyra, vilket är det normala för nästan all slags musik som görs nuförtiden. Efter ettan har jag haft mycket varierande och i viss mån komplexa taktarter i etyderna två till fem. Den andra etyden går till sju, den tredje går till sex, den fjärde går till fjorton eller sju eller t.o.m. sex beroende på hur man räknar och den femte etyden går till fem.

Nu kände jag för att göra något enkelt, på gränsen till banalt. Som liten hörde jag en del väldigt enkel men charmig musik som kunde räknas som ”euro-disco” av 2unlimited the Shamen med flera. För att komma i stämning för sexan lyssnade jag mycket på låten Hardcore vibes av Dune.

Transetyd 7 ”Anthem”

På tal om taktarter och rytm har jag för att roa mig själv använt taktarter som inspirerats av numreringen av etyderna. Den femte etyden har därför taktarten 5/4 och den sjunde etyden har taktarten 7/8. Här sätter jag till tonen Ess.

Anthem definieras på wikipedia som ”.....a song (or composition) of celebration, usually acting as a symbol for at distinct group of people, as in the term ”national anthem” or ”sports anthem”.....” Jag har alltså tänkt mig något mera positivt än de tidigare etyderna. Nånting som ger mod och hopp. Den här klingar ändå rätt mycket som moll, vilket kanske kan förklaras med den finska melankolin.

Transetyd 8 ”Längtan utan sorg”

När jag skrev Längtan utan sorg hade jag skrivit lite av den nionde etyden och de två föregående etyderna var också ganska snabba med mycket fart och många toner. Jag var ensam hemma och saknade min flickvän, det regnade ute, och jag kände mera än vanligt av den finska melankolin. Jag ville ha något riktigt lugnt. Och lite sorgligt, men ändå inte hopplöst. Snarare tänker jag mig att de höga tonerna skall glimra till som små ädelstenar som ger hopp. Som ny ton finns här tonen F.

Transetyd 9 ”Hård som en sten”

Den nya tonen är Ass. Ännu mera interna ordvitsar och mångtydigheter från kompositören. Det är ändå inte fråga om något fult utan en direkt översättning låten ”Hard as a Rock” av rockgruppen AC/DC. En bit in i stycket ändrar karaktären radikalt och det blir något av klassisk rock. Grundidén känner säkert alla som spelat lite blues på piano igen, men jag har förvrängt det hela rätt så mycket. Tanken är att man skall uppleva början som något hårt och meningsfullt. Dramatiskt och riktigt allvarligt. Sedan ”visar” det sig att det är en helt annan taktart än vad det lät som och stycket är inte alls något allvarligt. För dem av er som läste programmet på förhand beklagar jag att ni blev bestulna på överraskningen.

Transetyd 10 ”Lilou vs Hong 10”

Tonen ciss kommer med och nu saknas bara tonerna Aiss och A. För att få inspiration ägnade jag flera timmar åt att titta på breakdance på videor som var utlagda på youtube. Tanken var att jag skulle göra något som påminner om en ”battle”, vilket är när två dansare tävlar med varandra och försöker visa hur de är mycket bättre än motståndaren.

Jag fastnade ganska snabbt i internetträsket och såg åtskilliga videon där artisten Lilou från Frankrike dansar. Han representerar Algeriet i en större tävling för att respektera sina rötter och dansar i finalen mot artisten Hong 10 från Sydkorea.

Det är helt otroligt. Något av det vackraste jag sett på internet. Lilou har en mycket graciös stil och är klart musikalisk. Det ser man t.o.m. i de klippen där det är fel musik. Mycket av breakdance ser ut att vara ren akrobatik, men Lilou är en konstnär.

Det är något jag uppskattar även hos musiker. Vi pianister fastnar lätt i att försöka spela svåra stycken snabbt och hårt och glömmer så lätt bort både att det är roligt och att det är konst.

Transetyd 11 ”Upprepade misstag”

I den näst sista etyden ville jag gå igenom vad som hänt hittills och liksom vila och bygga upp energi inför finalen. ”Upprepade misstag” syftar dels på att jag har upprepat samma saker flera gånger i de tidigare etyderna. Det syftar också på citatet av George Santayana ”De som inte kommer ihåg historien, är dömda att återupprepa den”.

I och för sig är det något som jag tänkt på med jämna mellanrum när högerpopulistiska partier i Finland har haft enorma framgångar, men det är också mera humoristiskt tänkt. Om pianisten och publiken nu inte kommer ihåg partierna ur de tidigare etyderna trots de många upprepningarna får de höra dem ännu en gång.

I största delen av etyden har jag lagt till tonen Aiss, men mot slutet där jag presenterar fugatemat inför den tolfte etyden, använder jag äntligen alla tolv toner.

Transetyd 12 ”Fuga för folket”

Jag skrev den tolfte etyden långt före jag skrev många av de senare etyderna. Jag ville veta hurdant temat skulle vara för att kunna veta vilka som blir de nya tonerna varje etyd. Trots att fugatemat består av en tolvtonsrad är det inte egentligen ett seriellt stycke. Det skall vara något som påminner om folkmusik. Därav ”Fuga för folket”. Jag skulle mycket gärna förklara detaljerat och ingående om alla detaljer och tekniker i den här sista avslutande etyden. Alla är ändå knappast intresserade. Fråga gärna om det är något ni vill veta.
 
Här är lite tankar om arbetet som jag plockat ur halvårsrapporten för mitt arbetsstipendi


Hur projektet framskrider


Projektet är på hälft men är inte försenat. Jag började med att samla information och lära mig använda arbetsredskapen. För att lära känna till electromusiken ännu bättre än förut läste jag in mig på stilens historia och lyssnade på pionjärerna på området. Sedan började jag skriva musik. 


Nya verktyg

För att kunna arbeta med projektet effektivt uppdaterade jag min utrustning. Jag skaffade en bra dator, en midikeyboard och ett bra notskrivningsprogram. Tidigare skrev jag med programmet Finale och gick nu över till Sibelius. För att inte den nya programvaran skulle hindra det fria tankeflödet började jag med att skriva något helt annat på programmet och utföra diverse övningsuppgifter. Jag ville inte börja med projektet medan jag ännu var ovan med programmet så jag lade ner nästan en månad på att få full kontroll över den nya datorn och det nya notskrivningsprogrammet. Som ett slags sidoprodukt av det här skrev jag ett litet stycke för pianokvintett.


Jag lyssnade och läste

Många av artisterna jag nämner här är tämligen okända. Och jag nämner bara de som jag tror mig ha haft nytta av hittills. Jag lyssnade på Kevin Saunderson, Derrick May och lite på Kraftwerk. Den sistnämnda är inte direkt tekno, men de har influerat stilen och är därför relevanta. Mycket av bakgrundsarbetet med lyssnandet gick till så att jag fick ett tips som ledde till ett annat tips och så vidare. En bekant till mig rekommenderade Squarepusher och i samband med att jag lyssnade och bekantade mig med honom fick jag reda på Aphex Twin eftersom de i sin tur känner varandra. Squarepusher var mycket intressant men inte riktigt i den riktning som jag ursprungligen tänkt mig, men Aphex Twin hade jag redan större nytta av. Av Squarepusher fick jag ändå ett slags vägledning genom en intervju. Han sade: 

"To succesfully operate any machine, the mind has to replicate the machine internally. The operator absorbs the logic of the machine, and thoughts proceed in a way alien to 'normal' thinking. That is why great performers are fascinating to watch, because they no longer embody humanity - but rather the logic of an instrument or machine …"

En annan viktig vägledning för vad jag skulle skriva hittade jag i en samlingsskiva med Goatrance. Det var Ticon: Models on cocaine. 

pleasure. happiness. success. models on cocaine.
pleasure. happiness. success. models on cocaine.
pleasure. happiness. success. models on cocaine.
pleasure. happiness. success. models on cocaine.

Det  var något som hjälpte mig på vägen. Det här mantrat upprepas gång på gång med en anemisk trött röst. I bakgrunden musik som tvingar en att röra sig. Cynismen, monotonin, egoismen, ironin. Här var något av vad jag sökte. 

Verk och skisser hittills

För att få en bra helhet lade jag ner lite tid på att planera formen för helheten. En huvudidé som uppstod var att börja med ett möjligast enkelt tonmaterial och sedan börja utvidga materialet för varje stycke. Som det ser ut nu har det första stycket en ton, det andra två, och till slut har det tolfte stycket alla tolv kromatiska toner.

För tillfället finns versioner av de tre första styckena och material till flera andra. Jag bifogar versionerna av G-krafter, Shejka med Shejken och Nazgûl. Namnen är bara arbetsnamn tills vidare och kan eventuellt ännu ändra.

Hur arbetet fortsätter härifrån

Jag har nyligen skaffat en bok om hur man kan preparera pianot. Genom att placera föremål på och mellan strängarna i flygeln kan man modifiera ljudet direkt på akustisk väg. Det är en gammal teknik som varit i användning så länge pianot existerat och har använts redan av John Cage i hans tidigare pianomusik. Det är alltså inte fråga om något direkt nyskapande, men jag tror att det kunde vara till hjälp i min musik. Jag är pragmatisk och ser det inte som ett självändamål att undvika beprövade tekniker.

Stora delar av helheten är ännu oskrivet. Jag skall fortsätta skriva nytt material och börja öva in de gamla versionerna för att bättre förstå hur de fungerar i praktiken. Mycket alldeles vanligt kompositionsarbete återstår alltså.

Så småningom skall jag banda in några av verken när något av dem känns färdigt för att bättre kunna marknadsföra framtida konserter. 


Gustav Nyström 3.1.2010
 

Barndomen……



Varför började jag lyssna på techno?

När jag var ungefär elva eller tolv år gammal fick jag för mig att jag skulle börja lyssna på techno. Eftersom väldigt många lite äldre barn och nästan alla vuxna i min omkrets upplevde att technon inte var musik utan bara mekaniska ljud blev den det logiska valet för mig. Jag visste inte riktigt vad det var för slags musik, men jag visste att mina föräldrar och min bror, och tydligen folk i största allmänhet upplevde att det var skräp. Man vill väl inte lyssna på samma musik som alla andra i den åldern och behöver nog något som gör en till en rebell på något sätt. Barn vill göra uppror och vara annorlunda.



Varför inte rock?

Den första musiken som var min var egentligen Elvis. Jag hade fått en kassett när jag var fem eller sex år gammal. Men några år senare kändes rockmusiken inte som upprorisk för mig. Från femtiotalet och framåt har valet för den rebelliska ungdomen i allmänhet varit att lyssna på rockmusik i någon form. Först var det Elvis, som var den farliga  sexsymbolen som förstörde ungdomen. Så småningom blev det Led Zeppelin och The Doors som var farligt för ungdomen på grund av droger. Ännu senare blev det Anal Cunt och Burzum som ansågs farligt för ungdomen på grund av nihilismen och satanismen i musiken. Att vara rebell genom rockmusik upplevde jag inte som möjligt på grund av historien. Det ända som väckte ett tillräckligt stort motstånd på tillräckligt bred front för att vara upproriskt var technon. Man kan inte göra något nytt genom att kopiera det som alla andra har gjort. Om man tänker på nittiotalet så var technon det enda som var ens på något sätt nytänkande. ….Trodde jag då….. Nu när jag känner till lite mera om historien så ser jag naturligtvis att det egentligen inte var något nytt. Det är ett slags logisk fortsättning på bl.a. funken, discon och krautrocken.


Hur hittade jag musik?

Jag började spendera en natt i veckan med att lyssna på radio maffias program för elektronisk musik. Jag lyssnade efter när de skulle spela Elliot Ness, som gjorde lite längre mixar av allt möjligt, för att kunna banda dem med min kasettbandspelare. På grund av min ålder missade jag egentligen hela händelsen när ravefesterna kom till Finland, men jag hörde om dem på radion, och det verkade vara ganska häftigt. Det fanns ingen skivbutik i byn där jag bodde, så jag hade föga direkt tillgång till musik och jag visste inte egentligen något om genren. Jag skaffade någon sorts samlingsskiva som hette Techno & Dance, men det visade sig tyvärr vara mera åt eurodiscohållet. En annan av de första skivor jag fick tag på var 2 unlimited: no limits. En del passager i en del av de här skivorna var helt ok, men det var ändå fruktansvärt lamt jämfört med vad jag hört Elliot Ness göra på radion. Min snälla pappa gick med på att köpa något bättre åt mig i Helsingfors, och han hittade en butik specialiserad på techno där han skaffade en LP-skiva åt mig. Det som rekommenderades åt honom och som jag då fick som antagligen min första ordentliga skiva var Josh Wink: Higher satte of conciousness. Det var en LP:skiva med remixar av en "hit" av Josh Wink, och det var äntligen något i klass med vad jag hört på radion tidigare. 


Technokulturen, festerna och livsstilen?

Lite tråkigt är det, men jag hade aldrig latexbyxor och använde inte neonfärgade drogreklamkläder. Jag var för ung och för feg för att gå på rave. Ordentliga fester ordnades inte heller i mindre byar på landsbygden. Det var snarare Scooter och eurodisco på barnfester. Så kan det gå när man är för liten. Något lyckligt undantag i högstadiet var när man kunde höra tidig Prodigy. En del skivor skaffade jag ändå genom åren och konsumerade lite i smyg vid sidan av den normala rockkonsumtionen. Bl.a. Total Eclipse, The Chemical Brothers, Current och Cleaning Women. Och min gamla kära Josh Wink….. Sammanfattningsvis kan konstateras att jag aldrig varit en del av technokulturen och alltså varken känner de som gick på festerna eller de som var DJ:s då. Det enda jag fick var musiken. När jag sedan som alldeles för gammal gått på Koneisto och varit på klubbar har jag upplevt mig som naturligt totalt utomstående. Jag har haft öronproppar för att skydda mina dyrbara pianistöron, jag har inte talat med mänskor, jag har dansat lite men mest gjort rytmiska anteckningar på kvitton medan jag druckit alkohol för mig själv i något hörn. Mina vänner lyssnar inte på techno så det har inte varit aktuellt att tvinga dem följa med.

Lyckligtvis har musiken gett mig något.




Gustav Nyström 29.11.2010



 
Start blogging by creating a new post. You can edit or delete me by clicking under the comments. You can also customize your sidebar by dragging in elements from the top bar.