Varför började jag lyssna på techno?
När jag var ungefär elva eller tolv år gammal fick jag för mig att jag skulle börja lyssna på techno. Eftersom väldigt många lite äldre barn och nästan alla vuxna i min omkrets upplevde att technon inte var musik utan bara mekaniska ljud blev den det logiska valet för mig. Jag visste inte riktigt vad det var för slags musik, men jag visste att mina föräldrar och min bror, och tydligen folk i största allmänhet upplevde att det var skräp. Man vill väl inte lyssna på samma musik som alla andra i den åldern och behöver nog något som gör en till en rebell på något sätt. Barn vill göra uppror och vara annorlunda.
När jag var ungefär elva eller tolv år gammal fick jag för mig att jag skulle börja lyssna på techno. Eftersom väldigt många lite äldre barn och nästan alla vuxna i min omkrets upplevde att technon inte var musik utan bara mekaniska ljud blev den det logiska valet för mig. Jag visste inte riktigt vad det var för slags musik, men jag visste att mina föräldrar och min bror, och tydligen folk i största allmänhet upplevde att det var skräp. Man vill väl inte lyssna på samma musik som alla andra i den åldern och behöver nog något som gör en till en rebell på något sätt. Barn vill göra uppror och vara annorlunda.
Varför inte rock?
Den första musiken som var min var egentligen Elvis. Jag hade fått en kassett när jag var fem eller sex år gammal. Men några år senare kändes rockmusiken inte som upprorisk för mig. Från femtiotalet och framåt har valet för den rebelliska ungdomen i allmänhet varit att lyssna på rockmusik i någon form. Först var det Elvis, som var den farliga sexsymbolen som förstörde ungdomen. Så småningom blev det Led Zeppelin och The Doors som var farligt för ungdomen på grund av droger. Ännu senare blev det Anal Cunt och Burzum som ansågs farligt för ungdomen på grund av nihilismen och satanismen i musiken. Att vara rebell genom rockmusik upplevde jag inte som möjligt på grund av historien. Det ända som väckte ett tillräckligt stort motstånd på tillräckligt bred front för att vara upproriskt var technon. Man kan inte göra något nytt genom att kopiera det som alla andra har gjort. Om man tänker på nittiotalet så var technon det enda som var ens på något sätt nytänkande. ….Trodde jag då….. Nu när jag känner till lite mera om historien så ser jag naturligtvis att det egentligen inte var något nytt. Det är ett slags logisk fortsättning på bl.a. funken, discon och krautrocken.
Hur hittade jag musik?
Jag började spendera en natt i veckan med att lyssna på radio maffias program för elektronisk musik. Jag lyssnade efter när de skulle spela Elliot Ness, som gjorde lite längre mixar av allt möjligt, för att kunna banda dem med min kasettbandspelare. På grund av min ålder missade jag egentligen hela händelsen när ravefesterna kom till Finland, men jag hörde om dem på radion, och det verkade vara ganska häftigt. Det fanns ingen skivbutik i byn där jag bodde, så jag hade föga direkt tillgång till musik och jag visste inte egentligen något om genren. Jag skaffade någon sorts samlingsskiva som hette Techno & Dance, men det visade sig tyvärr vara mera åt eurodiscohållet. En annan av de första skivor jag fick tag på var 2 unlimited: no limits. En del passager i en del av de här skivorna var helt ok, men det var ändå fruktansvärt lamt jämfört med vad jag hört Elliot Ness göra på radion. Min snälla pappa gick med på att köpa något bättre åt mig i Helsingfors, och han hittade en butik specialiserad på techno där han skaffade en LP-skiva åt mig. Det som rekommenderades åt honom och som jag då fick som antagligen min första ordentliga skiva var Josh Wink: Higher satte of conciousness. Det var en LP:skiva med remixar av en "hit" av Josh Wink, och det var äntligen något i klass med vad jag hört på radion tidigare.
Technokulturen, festerna och livsstilen?
Lite tråkigt är det, men jag hade aldrig latexbyxor och använde inte neonfärgade drogreklamkläder. Jag var för ung och för feg för att gå på rave. Ordentliga fester ordnades inte heller i mindre byar på landsbygden. Det var snarare Scooter och eurodisco på barnfester. Så kan det gå när man är för liten. Något lyckligt undantag i högstadiet var när man kunde höra tidig Prodigy. En del skivor skaffade jag ändå genom åren och konsumerade lite i smyg vid sidan av den normala rockkonsumtionen. Bl.a. Total Eclipse, The Chemical Brothers, Current och Cleaning Women. Och min gamla kära Josh Wink….. Sammanfattningsvis kan konstateras att jag aldrig varit en del av technokulturen och alltså varken känner de som gick på festerna eller de som var DJ:s då. Det enda jag fick var musiken. När jag sedan som alldeles för gammal gått på Koneisto och varit på klubbar har jag upplevt mig som naturligt totalt utomstående. Jag har haft öronproppar för att skydda mina dyrbara pianistöron, jag har inte talat med mänskor, jag har dansat lite men mest gjort rytmiska anteckningar på kvitton medan jag druckit alkohol för mig själv i något hörn. Mina vänner lyssnar inte på techno så det har inte varit aktuellt att tvinga dem följa med.
Lyckligtvis har musiken gett mig något.
Gustav Nyström 29.11.2010
Den första musiken som var min var egentligen Elvis. Jag hade fått en kassett när jag var fem eller sex år gammal. Men några år senare kändes rockmusiken inte som upprorisk för mig. Från femtiotalet och framåt har valet för den rebelliska ungdomen i allmänhet varit att lyssna på rockmusik i någon form. Först var det Elvis, som var den farliga sexsymbolen som förstörde ungdomen. Så småningom blev det Led Zeppelin och The Doors som var farligt för ungdomen på grund av droger. Ännu senare blev det Anal Cunt och Burzum som ansågs farligt för ungdomen på grund av nihilismen och satanismen i musiken. Att vara rebell genom rockmusik upplevde jag inte som möjligt på grund av historien. Det ända som väckte ett tillräckligt stort motstånd på tillräckligt bred front för att vara upproriskt var technon. Man kan inte göra något nytt genom att kopiera det som alla andra har gjort. Om man tänker på nittiotalet så var technon det enda som var ens på något sätt nytänkande. ….Trodde jag då….. Nu när jag känner till lite mera om historien så ser jag naturligtvis att det egentligen inte var något nytt. Det är ett slags logisk fortsättning på bl.a. funken, discon och krautrocken.
Hur hittade jag musik?
Jag började spendera en natt i veckan med att lyssna på radio maffias program för elektronisk musik. Jag lyssnade efter när de skulle spela Elliot Ness, som gjorde lite längre mixar av allt möjligt, för att kunna banda dem med min kasettbandspelare. På grund av min ålder missade jag egentligen hela händelsen när ravefesterna kom till Finland, men jag hörde om dem på radion, och det verkade vara ganska häftigt. Det fanns ingen skivbutik i byn där jag bodde, så jag hade föga direkt tillgång till musik och jag visste inte egentligen något om genren. Jag skaffade någon sorts samlingsskiva som hette Techno & Dance, men det visade sig tyvärr vara mera åt eurodiscohållet. En annan av de första skivor jag fick tag på var 2 unlimited: no limits. En del passager i en del av de här skivorna var helt ok, men det var ändå fruktansvärt lamt jämfört med vad jag hört Elliot Ness göra på radion. Min snälla pappa gick med på att köpa något bättre åt mig i Helsingfors, och han hittade en butik specialiserad på techno där han skaffade en LP-skiva åt mig. Det som rekommenderades åt honom och som jag då fick som antagligen min första ordentliga skiva var Josh Wink: Higher satte of conciousness. Det var en LP:skiva med remixar av en "hit" av Josh Wink, och det var äntligen något i klass med vad jag hört på radion tidigare.
Technokulturen, festerna och livsstilen?
Lite tråkigt är det, men jag hade aldrig latexbyxor och använde inte neonfärgade drogreklamkläder. Jag var för ung och för feg för att gå på rave. Ordentliga fester ordnades inte heller i mindre byar på landsbygden. Det var snarare Scooter och eurodisco på barnfester. Så kan det gå när man är för liten. Något lyckligt undantag i högstadiet var när man kunde höra tidig Prodigy. En del skivor skaffade jag ändå genom åren och konsumerade lite i smyg vid sidan av den normala rockkonsumtionen. Bl.a. Total Eclipse, The Chemical Brothers, Current och Cleaning Women. Och min gamla kära Josh Wink….. Sammanfattningsvis kan konstateras att jag aldrig varit en del av technokulturen och alltså varken känner de som gick på festerna eller de som var DJ:s då. Det enda jag fick var musiken. När jag sedan som alldeles för gammal gått på Koneisto och varit på klubbar har jag upplevt mig som naturligt totalt utomstående. Jag har haft öronproppar för att skydda mina dyrbara pianistöron, jag har inte talat med mänskor, jag har dansat lite men mest gjort rytmiska anteckningar på kvitton medan jag druckit alkohol för mig själv i något hörn. Mina vänner lyssnar inte på techno så det har inte varit aktuellt att tvinga dem följa med.
Lyckligtvis har musiken gett mig något.
Gustav Nyström 29.11.2010
RSS Feed